Hon går längs med gatan i sin ensamhet

Hon går längs med gatan i sin ensamhet,
där är folk runt omkring henne, men ingen vet ..

Nej ingen vet att hon lever med en känsla av metastas,
att hennes hjärna är i ständig extas.

Hon kastar upp sin huva, den gör henne trygg, den håller borta den som är stygg.

Som en vålnad rör hon sig genom stan, undviker upplysta platser och följer sin plan.
Händerna i fickorna, blicken vänd ner – hon hoppas att ingen henne kan se.

Undviker blickar för hon orkar inte prata,
tvingas ändå säga hej men tittar snabbt tillbaka.
På ytan är hon den där som många vill vara,
men det de inte vet är att hon redan förberett sin snara.
En yta kan vara blank och fin, men om du skrapar på den kanske du blir rädd att det varit din.

Hennes yta är bara en sköld, bakom den känner hon sig ständigt förföljd.

I hennes inre brottas det ständigt!
Likgiltighet, hängivenhet, meningslöshet, meningsfullhet …
Ångest, rädsla, stress och förvirring … allt leder till förvärring.

Hennes psyke och kropp blir mer och mer försämrat för varje rond hon går,
ständiga tårar sätter sina spår.
Ju fler ronder hon går desto mer blir hon skadad,
men hon kan inte undvika att med sina maror stå uppradad.
Det är som om en liten del av henne går förlorad varje gång,
ja snart slutar nog hennes inre sång.
Undra hur länge hon orkar hålla ut, nu är hon nog nära livets slut ..

Nu slipper hon undvika, titta ner, nu behöver hon inte spela mer.
Ingen kommer henne ändå inte minnas,
hon var bara en som inte behövde förefinnas.